Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll
Start Barn och unga Teman Adhd Frågor och svar

Frågor och svar

Några av de vanligaste frågorna om adhd handlar bland annat om symtom, vilken typ av samsjuklighet som förekommer och om utredning och diagnos. Andra vanliga frågor rör stöd och behandling samt vilken typ av läkemedel som kan bli aktuella när man fått en diagnos.

Myndigheterna som står bakom Kunskapsguiden svarar gemensamt på de 20 mest vanligt förekommande frågorna om adhd.

Vad är adhd?
Adhd, eller attention deficit hyperactivity disorder, är ett tillstånd som karaktäriseras av stora och varaktiga uppmärksamhetssvårigheter, impulsivitet och överaktivitet. Detta påverkar en individs vardagsfungerande i så hög grad att det medför en funktionsnedsättning. Adhd debuterar i barndomen. Symtomen ska ha funnits före tolv års ålder för att diagnosen ska kunna ställas vid högre ålder. Det finns en stor spridning i såväl symtombild som svårighetsgrad och förloppet kan skifta över tid hos enskilda individer.

Vilka symtom förekommer vid adhd?
Uppmärksamhetssvårigheter innebär att personer med adhd har svårt att upprätthålla uppmärksamheten över tid. Det märks särskilt när det gäller att mobilisera energi och motivation inför en uppgift och när det gäller att organisera sitt handlande. Med impulsivitet menas svårigheter att bromsa och kontrollera sina impulser. Det innebär bland annat problem med att hålla inne med sina reaktioner och lyssna färdigt innan man svarar. Impulsivitet innebär också att handla utan eftertanke. Överaktivitet visar sig på olika sätt i olika åldrar. Många barn med adhd är i ständig rörelse eller har svårt att hålla händer och fötter stilla och har också svårt att anpassa aktivitetsnivån till kraven i situationen. Det är dock viktigt att påpeka att inte alla med adhd är överaktiva eller impulsiva, det gäller både barn och vuxna.

Finns det olika former av adhd?
Diagnosen adhd kan se olika ut beroende på vilka mönster av symtom som dominerar. Man brukar skilja mellan tre former av adhd:

  • Adhd, kombinerad form innebär att man har stora uppmärksamhetsproblem och är mycket överaktiv och impulsiv. Den kombinerade formen av adhd är vanligast.
  • Adhd, huvudsakligen ouppmärksam form innebär att man har stora uppmärksamhetsproblem men få eller inga symtom på överaktivitet och impulsivitet. Många är snarare passiva och inåtvända. I vardagligt tal använder man ibland förkortningen add för denna form av adhd.
  • Adhd, huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form innebär att man är mycket överaktiv och impulsiv men har få eller inga symtom på uppmärksamhetsproblem. Den här formen förekommer mest hos yngre barn i förskoleåldern.

Vilken typ av samsjuklighet förekommer?
Många barn kan utöver adhd också ha annan psykisk ohälsa eller psykiatriska problem. Det kan gälla utagerande beteende som trotssyndrom eller uppförandestörning. Det är också vanligt med mer inåtvända problem som ängslan och ångest samt nedstämdhet och depression. Vissa barn utvecklar tvångssymtom av varierande grad. Även så kallade tics är vanligare hos barn med adhd. Barn med svårare former av tics, som vid Tourettes syndrom, har nästan alltid adhd. Det finns också en stor överlappning mellan adhd och autismspekrumsyndrom.

Även motoriska och perceptuella svårigheter förekommer, liksom inlärningssvårigheter. I ett antal fall sker en normalisering eller mognadsprocess som kan leda till en relativt normal anpassning i vuxenlivet. Somliga personer med adhd har problem med sömnen, även fysiska sjukdomar som har samband med stress är vanligare.

Hur många har adhd?
Adhd räknas som ett av de vanligaste tillstånden inom barn- och ungdomspsykiatrin. Baserat på ett antal studier från olika delar av världen beräknas förekomsten av adhd vara drygt fem procent för barn i skolåldern. Adhd var från början en diagnos som enbart ställdes för barn, men alltfler får numera diagnosen som vuxna.

Vad beror ökningen av adhd på?
Problemen som vi förknippar med adhd har troligtvis alltid förekommit. På senare år har fler personer fått diagnosen. Troligen beror ökningen främst på att kunskapen på området har ökat, både hos allmänheten och inom vården och skolan. En bidragande orsak till att fler personer fått diagnosen kan vara att funktionsnedsättningen märks mer i dag. Skolverket har i en utvärdering till exempel konstaterat att samhällsutvecklingen kräver en ny typ av kunskaper där initiativkraft, målinriktning, snabbhet och samarbetsförmåga premieras. De nya projektinriktade arbetssätten är ett sätt att möta dessa krav, vilket bland annat har medfört ökade krav på planerings- och initiativförmåga.

Är det skillnad mellan könen?
Flickor och pojkar med adhd har liknande grundproblem och lika stora funktionsnedsättningar. Pojkar dominerar bland dem som får diagnosen adhd i barndomen. De har ofta ett mer utagerande beteende som gör att de uppmärksammas mer, framför allt i skolan. Flickor diagnostiseras senare och får oftare diagnosen som ungdomar eller vuxna. Det kan bero på att flickors problem tar sig andra uttryck och är svårare att känna igen. Många gånger ser föräldrarna flickors problem tydligare än personal i skolan.

Hur går en utredning till? Vad innehåller den?
En utredning om adhd innebär att man gör en noggrann kartläggning av hur personens svårigheter tar sig uttryck. Den görs i första hand av en läkare och en psykolog. Vid behov kan exempelvis också specialpedagoger, logopeder eller arbetsterapeuter bistå vid utredningen. Den samlade bedömningen ligger sedan till grund för planering av stöd- och behandlingsinsatser. Det görs en analys av aktuella och tidigare problem för att fastställa om barnet eller ungdomen uppfyller kriterierna för diagnosen adhd. Det görs också övervägande om det finns andra diagnoser eller tillstånd som bättre förklarar symtomen. Man kartlägger om det finns andra betydelsefulla problem eller symtom som kräver specifik behandling. Personens kognitiva eller intellektuella förutsättningar bedöms, liksom funktionsförmågan det vill säga hur personen fungerar i olika vardagssituationer.

Utredningen bör också innehålla en undersökning av om det finns bakomliggande medicinska orsaksfaktorer till symtomen. Även risk- och skyddsfaktorer kartläggs i utredningen, det vill säga faktorer som ökar sannolikheten för att en person ska utveckla problem respektive faktorer som ökar motståndskraften eller dämpar effekten av riskfaktorerna, till exempel goda relationer med vänner och trygga hemförhållanden.

Hur ställs diagnosen?
Ett diagnostisk ställningstagande görs utifrån den information som samlats in under utredningen. Av diagnosen ska tillståndets svårighetsgrad framgå. Om det rör sig om lindrig, måttlig eller svår adhd avgörs av hur omfattande symtomen är och i vilken grad de orsakar funktionsnedsättning.

Kriterierna som ska uppfyllas för diagnosen adhd finns i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM, publicerad av American Psychiatric Association.

Enligt den femte utgåvan av DSM krävs minst sex av nio beskrivna typiska symtom på bristande uppmärksamhet och/eller överaktivitet och impulsivitet om det gäller barn. Om det rör sig om ungdomar som är 17 år eller äldre räcker det med fem symtom både vad gäller bristande uppmärksamhet, överaktivitet och impulsivitet.

Det krävs även att symtomen har varit närvarande och varaktiga under minst sex månader på ett sätt som avviker från det förväntade, och detta före 12 års ålder i minst två miljöer. Det krävs klara kliniska belägg för att symtomen påverkar eller försämrar livskvaliten socialt eller i arbetslivet, och att symptomen inte uppträder specifikt i samband med schizofreni eller annan psykossjukdom eller kan förklaras av någon annan psykisk störning.

För att kunna ställa diagnosen adhd på en vuxen person krävs enligt DSM-5 att personen har de symtom som definierar diagnosen, problemen har funnits sedan barndomen, symtomen medför en betydande funktionsnedsättning och att det inte finns något annat tillstånd som bättre förklarar symtomen.

Vilket stöd och behandling kan man få?
Stöd och behandling bör bestå av en kombination av psykosociala och pedagogiska stödinsatser, kognitiva hjälpmedel och vid behov även läkemedelsbehandling. Adhd är ett varaktigt tillstånd. Det finns ingen behandlingsmetod som botar eller upphäver funktionsnedsättningen, däremot kan symtom lindras av behandling. Läkemedelsbehandling kan ha god effekt på uppmärksamheten, impulsiviteten och förmågan att reglera aktivitetsnivån. Läkemedlen kan även påverka förutsättningarna för inlärning och socialt samspel. Det är dock viktigt att läkemedelsbehandlingen, om sådan behövs, individualiseras och att den följs upp noga för att kontrollera att den har avsedd effekt och att patienten inte drabbas av oacceptabla biverkningar.

Vilken typ av läkemedel kan bli aktuella när man fått en diagnos?
Centralstimulerande läkemedel i form av metylfenidat, dexamfetamin eller lisdexamfetamin kan användas vid behandling av adhd, liksom atomoxetin som inte har centralstimulerande effekt. Läkemedlens verkningsmekanism vid adhd är inte fullständigt klarlagd men effekten hänger troligen samman med att tillgången på vissa signalsubstanser i specifika områden i hjärnan ökar. Signalsubstanser är ämnen som överför information mellan nervceller i hjärnan. Även atomoxetin ökar mängden av samma signalstubstanser i hjärnan.

Vad är skillnaden mellan olika metylfenidatpreparat?
Metylfenidat förekommer i olika beredningsformer för att göra det möjligt att styra hur länge effekten kvarstår och anpassa doseringen.

Kortverkande preparat:

  • Medikinet och Ritalin tablett: Effekt uppnås efter cirka en halvtimme och effekten varar i 3–4 timmar.

Medellångverkande, 6–8 timmar:

  • Equasym Depot kapsel med modifierad frisättning: Frisätts i två faser. En tredjedel av läkemedelsmängden frisätts direkt och ger en första koncentrationstopp efter 1–2 timmar. Resterande mängd frisätts under 8 timmar med en andra koncentrationstopp efter cirka 3 timmar. Det ger en mer jämn effekt än att ta en kortverkande tablett morgon och lunch.
  • Ritalin (Ritalina, parallellimporterat läkemedel) kapsel med modifierad frisättning: Innehåller två typer av läkemedelsinnehållande korn. Första koncentrationstoppen fås efter cirka 1–2 timmar och den andra toppen efter 5–7 timmar. Det är jämförbart med att ta två kortverkande Ritalintabletter med 4 timmars mellanrum.
  • Medikinet kapsel med modifierad frisättning: Frisätter halva mängden metylfenidat direkt och resterande mängd under 8 timmar. Det ger en första koncentrationstopp efter 1–2 timmar och ytterligare en höjning efter 3 timmar. Den senare koncentrationstoppen ger en jämn förhöjd koncentration under 3–4 timmar.

Långtidsverkande, 8–12 timmar:

  • Concerta, Methylphenidate Sandoz depottablett: Avger en del av läkemedelsmängden direkt och resten under 12 timmar. Det innebär att man får två koncentrationstoppar, den första efter 1–2 timmar och nästa efter 6–8 timmar. Effekten beräknas kvarstå i upp till 12 timmar.

Är centralstimulantia narkotika?
Med narkotika menas läkemedel och hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter. Vissa substanser är narkotikaklassade i Sverige på grund av internationella överenskommelser, andra är narkotikaförklarade av svenska regeringen. Den fullständiga definitionen av narkotika finns i 8 § narkotikastrafflagen.

Metylfenidat, dexamfetamin och lisdexamfetamin är centralstimulerande läkemedel som är godkända att användas vid adhd. Dessa läkemedel är narkotikaklassade och ingår i grupp II i läkemedelsverkets föreskrifter. I förteckning II finns läkemedel som har ett klart värde inom medicinen, men kan ge upphov till fysiskt eller psykiskt beroende. Förutom metylfenidat, dexamfetamin och lisdexamfetamin ingår i gruppen även smärtstillande läkemedel som morfin och petidin samt flunitrazepam som är ångestdämpande. För narkotikaklassade läkemedel finns särskilda regler för förskrivning.

Vem får förskriva centralstimulantia?
För att få förskriva centralstimulantia för behandling av adhd måste förskrivaren ha specialistkompetens i barn- och ungdomspsykiatri, psykiatri, rättspsykiatri, eller barn- och ungdomsneurologi med habilitering. Läkemedelsverket kan besluta om undantag (dispens) efter särskild prövning och medge att läkare med annan specialistkompetens, men med särskilda kunskaper inom området, ges förskrivningsrätt. Apoteken är skyldiga att kontrollera förskrivarens behörighet innan medicinen kan lämnas ut. Om förskrivaren inte är behörig får medicinen inte lämnas ut från apoteket. Författningen finner du på Läkemedelsverkets webbplats.

Hur ska förskrivningen följas upp?
Vid all läkemedelsbehandling rekommenderas att läkemedlets effekt och säkerhet hos den enskilda patienten regelbundet utvärderas. Skattningsformulär utgör ett värdefullt stöd för värdering av effekt. Tillväxt, psykisk status samt blodtryck och puls bör regelbundet följas. Alla patienter bör övervakas beträffande felanvändning eller missbruk. Behandlingen bör omprövas varje år, eventuellt med utsättning för att se om patienten behöver fortsatt terapi.

Hjälper läkemedel mot adhd?
De godkända läkemedlen för behandling av adhd har alla visat effekt på adhd-symtom i kliniska studier. Läkemedelsbehandling vid adhd ska ses som en del i ett behandlingsprogram tillsammans med psykologiska, pedagogiska och sociala åtgärder.

Hjälper psykosociala och pedagogiska insatser mot adhd?
Psykosociala och pedagogiska insatser som föräldrautbildning, åtgärder i förskola och skola samt social färdighetsträning spelar en viktig roll för att hjälpa personer med adhd att utveckla förmågor och färdigheter. Det är oklart om insatserna minskar symtomen i sig, men man kan se effekter på sådant som har stor betydelse för hur det går i livet. Studier har bland annat visat förbättringar vid tillkommande problem som aggressivitet, skolsvårigheter och svårigheter i samspel mellan barn och föräldrar och i sociala situationer.

Både barn och ungdomar kan ha nytta av hjälpmedel för planering och strukturering av vardagen, till exempel kalendrar och påminnelser. Även praktisk hjälp i hemmet kan göra stor skillnad för vissa. Det är med andra ord viktigt att skilja på vad insatserna påverkar, om det är adhd-symtomen eller hur vardagen fungerar för en person med adhd.

I SBU:s rapport om adhd från 2013 framkom att kunskapen om ickefarmakologisk behandling vid adhd måste förbättras. 30 olika behandlingsmetoder identifierades. Det vetenskapliga underlaget var i samtliga fall otillräckligt för att bedöma effekterna på adhd-symtom.

Vilka biverkningar finns vid läkemedelsbehandling av adhd?
Forskning visar att illamående, buksmärtor, nedsatt aptit, viktnedgång, muntorrhet, sömnproblem, huvudvärk och pulsökning är vanliga biverkningar vid behandling med centralt verkande sympatomimetika – ett samlingsnamn på en grupp läkemedel som stimulerar det sympatiska nervsystemet där bland annat metylfenidat, lisdexamfetamin, dexamfetamin och atomoxetin ingår. Det finns även resultat som pekar mot att längdtillväxt och viktutveckling hos barn som behandlas långvarigt kan påverkas något. För viktutvecklingen kan påverkan vara temporär.

Utförlig information om biverkningar, interaktioner och dosering finns i produktinformationen för respektive läkemedel. Produktinformationen består av bipacksedeln, det vill säga informationsbladet i förpackningen som riktar sig till användaren, och produktresumén som riktar sig till hälso- och sjukvårdspersonal. Bipacksedel och produktresumé för alla läkemedel som är godkända vid adhd finns tillgänglig via sökfunktionen läkemedelsfakta på www.lakemedelsverket.se

Vilken annan kompletterande läkemedelsbehandling kan bli aktuell vid adhd?
Sömnstörningar och depression är vanligt förkommande hos patienter med adhd. Behandling av dessa tillstånd förekommer därför ofta. För sömnstörningar hos barn med adhd förskrivs ofta kortverkande melatonin via licens eller som specialtillverkat läkemedel, så kallat extemporeläkemedel. Läkemedelsverket har inte bedömt nyttan och riskerna för denna behandling. För behandling av depression finns ett flertal alternativ tillgängliga, men SSRI-preparat är sannolikt vanligast förekommande.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?
 

 Kunskapsstöd

 
Bedömningsmetoder och insatser
Beslut om subvention av läkemedel
Lägesrapporter
Läkemedelsrekommendationer
Målgruppsanpassade sammanfattningar
Nationella Kvalitetsregister
Rekommendationer och vägledningar
Statistik och uppföljningar
Systematiska översikter och kartläggningar