Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll
Start Psykisk ohälsa Teman Bipolär sjukdom Intervju: Medmänsklighet en läkande kraft

Intervju: Medmänsklighet en läkande kraft

För 15 år sedan diagnostiserades Carin Aissa med bipolär sjukdom. När hon blev sjuk upplevde hon att vare sig den slutna psykiatriska vården eller Försäkringskassan visade något intresse för hennes framtid.
– När jag föreläser kan jag känna igen detta. Att man i vissa verksamheter nästan inte tror på att de som blivit sjuka kan bli bättre, att det finns en uppgivenhet, berättar hon.

Carin Aissa
​Carin Aissa drabbades av bipolär sjukdom.

Bipolär eller manodepressiv sjukdom kännetecknas i de maniska perioderna av extrem upprymdhet, och i de depressiva perioderna av svår nedstämdhet. Ungefär en procent av befolkningen drabbas och sjukdomen är lika vanlig bland män och kvinnor. Mellan perioderna fungerar de flesta normalt.

Carins Aissas sjukdom debuterade i 35-årsåldern. Hon var mitt i en framgångsrik journalistkarriär och hade massor med jobb. Efter en hetsig tid med ett hela tiden accelererande tempo blev hon psykotisk och omhändertagen enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Hennes första möte med psykiatrin blev inte bra.

– Ingen förklarade någonting för mig eller rörde lugnade vid mig när jag skrek av rädsla. Jag upplevde bara att jag blev instängd, omgiven av jättekonstiga människor som jag var livrädd för. Jag hade aldrig träffat någon som var psykiskt sjuk  förut. Dessutom fick mina föräldrar besöksförbud, och det kändes märkligt för mig.

– Just själva bemötandet är jätteviktigt. Jag skulle faktiskt säga att det har en avgörande betydelse för hur den fortsatta vården och rehabiliteringen utvecklas. Det behövs inte så mycket, bara lite vanlig medmänsklighet. Patienten är inte en sjukdom utan en människa, även om han eller hon har en psykos, säger Carin.

Minns medmänsklighet

Själv var hon övertygad om att hon skulle vara tvungen att tillbringa resten av livet på den avdelning hon låg.

– Ingen berättade om processen. Jag tänket bara att ”ett sådant här ställe kommer man aldrig ut ifrån”. Det var låst och kyligt. Först när en underläkare frågade mig vad jag skulle göra sedan, efter tiden på sjukhuset, förstod jag att jag skulle få komma hem. Jag blev så oerhört glad.

Under åren 1994 till 1998 blev hon inlagd sex gånger. Med tiden blev ändå kontakten med den slutna psykiatrin bättre. En del av personalen hade träffat henne tidigare och Carin lärde sig hur det brukade gå till.

Det positiva hon minns från den slutna psykiatrin under de svåraste åren handlar just om gester av medmänsklighet.

– Vid ett tillfälle var det fruktansvärt varmt och jag fick inte gå ut. Men en vårdare hämtade en hink med kallt vatten och satt sedan länge vid min säng och baddade min panna med en frottéhandduk. Det var så skönt! En annan gång vaktade en nattsköterska utanför min dörr när jag skulle somna därför att jag kände mig hotad av en annan patient och inte kunde låsa dörren. Sådana saker minns jag starkt.

Hittade själv en ny plattform

När Carin försökte återvända till arbetslivet efter tio års sjukskrivning kände hon ett väldigt svagt intresse för sin yrkesframtid från Försäkringskassans håll, och den öppna arbetsmarknaden var stendöd.

– Ingen vågade anställa mig. Psykiska funktionsnedsättningar skrämmer mer än fysiska. Jag tror det beror på okunskap och fördomar, säger hon.

Carin kom så småningom tillbaka av egen kraft. Hon hittade själv en praktikplats på Föreningen Balans, som är en stödförening för personer med bipolär sjukdom och deras närstående, och blev sedan projektanställd där. Nu arbetar hon som journalist och föreläsare i eget företag på halvtid. Ofta föreläser hon för baspersonal inom psykiatrin. Hon är också ambassadör för kampanjen Hjärnkoll, ett regeringsuppdrag som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning.

Bra sammanhang avgörande

Sjukdomen håller hon under kontroll, inte bara med medicin och kognitiv beteendeterapi som hon fått ta del av.

– Jag brukar säga att kärlek, gemenskap och sysselsättning är de viktigaste bitarna för att jag har kunnat återhämta mig från psykisk ohälsa.

Bland dem som är drabbade av psykisk ohälsa, kan hon känna sig gynnad. Hon har kunnat ta upp tråden till ett långt yrkesliv, hon har träffat sin stora kärlek och hennes ursprungsfamilj har hjälpt och stöttat henne mycket.

– Många som drabbas av psykisk sjukdom hamnar både i ekonomiska bekymmer och social isolering. Då är det ännu svårare.

Med den öppna psykiatrin som Carin har kontakt med idag tycker hon att samarbetet fungerar mycket bra.

– Affektivt Centrum på S:t Görans sjukhus i Stockholm där jag går idag är väldigt noggranna och duktiga på bemötande, säger hon.

Till Carins sjukdomsbild hör att hon har svårt att själv se när hon är på väg in i ett maniskt tillstånd. I hypomanin, alltså förstadiet till manin, känner hon sig frisk, stark och mycket energisk.

– Men med åren har jag lärt mig vilka tecken jag ska vara uppmärksam på. Jag har också en krisplan, med ett nätverk av min man, min ursprungsfamilj och några vänner som jag har gett tillåtelse att agera för min räkning om de ser att jag är på väg att bli sjuk. Det känns tryggt.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?
 

 Kunskapsstöd