Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Bulimi

Bulimi är en ätstörning som innebär att en person hetsäter och sedan använder kompensatoriska beteenden för att inte gå upp i vikt. Det kan vara att kräkas upp maten eller att använda laxermedel. Denna ätstörning är vanligare hos kvinnor än hos män och debuterar vanligen i slutet av tonåren eller i tjugoårsåldern. Orsakerna till bulimi varierar. Det kan finnas en ärftlig benägenhet  i kombination med påverkan från den egna miljön och egna psykiska karaktärsdrag.

 

​Bulimia nervosa, i vardagligt tal bulimi, är en ätstörning som innebär återkommande episoder av hetsätning. Det betyder att personen äter onormalt stora mängder mat under en avgränsad tid och samtidigt tycker sig ha förlorat kontrollen över ätandet under episoden.

Precis som vid anorexi finns en rädsla för att gå upp i vikt och en självkänsla som är påtagligt beroende av vikt och kroppsform. För att inte gå upp i vikt används kompensatoriska beteenden, till exempel att kräkas, använda laxermedel eller vätskedrivande läkemedel, fasta eller att motionera överdrivet.

Ätstörningen är betydligt vanligare bland flickor och kvinnor än bland pojkar och män. Riksät – nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling räknar med att 1-2 procent av tonårsflickor och unga kvinnor i Sverige – vid en given tidpunkt - är drabbade av bulimi eller anorexi.

Upprepade kräkningar kan leda till elektrolytrubbningar och andra allvarliga fysiska komplikationer som kan påverka hjärtat och cirkulationen.

Ibland har personen med bulimi haft en episod med anorexi några månader eller något år tidigare. En person med bulimi skäms ofta över sitt beteende och försöker dölja problemen. Därför kan det dröja lång tid innan hen söker hjälp.

Ätstörningen kan vara långdragen och pågå med olika intensitet under flera år.

Diagnos

Tidig upptäckt av ätstörningen och snabbt insatt behandling är avgörande faktorer för en god prognos. Om ätstörningen inte har hunnit bli en del av personens identitet är möjligheterna goda att bryta det annars troligen långvariga förloppet kring ätstörningen.

Ett basansvar för att utreda, ställa diagnos och behandla personer med ätstörningar finns inom den barn- och ungdomspsykiatriska vården, BUP.

Primärvården erbjuder vanligtvis ingen behandling vid ätstörning, men kan som regel ställa diagnos på misstänkta ätstörningsproblem och hänvisa vidare i vården.

Skolhälsovården har ett uppdrag att förebygga ohälsa och bör kunna fånga upp elever med ätstörning, ge råd och förmedla vidare kontakt inom vården.

Ungdomsmottagningar, som vänder sig till ungdomar mellan 12 och 23 år, kan erbjuda information, rådgivning och stödjande samtal i frågor om livsstil och levnadsvanor.

Vuxenpsykiatriska kliniker har basansvar för att utreda, ställa diagnos och behandla vuxna personer med ätstörningar.

Behandling

Behandlingen vid bulimi är oftast med psykoterapi. De psykoterapeutiska behandlingarna kan ske både enskilt, familjebaserat eller i grupp och är oftast av typen kognitiva och beteendeinriktade terapier, KBT, eller interpersonell psykoterapi, IPT.

Antidepressiv medicinering har en viss dokumenterad effekt vid bulimi, men används framför allt vid behandling av samsjuklighet som ångest eller depression.

Prognos

Vid bulimi kan depression, missbruk, dålig impulskontroll och sen debut innebära en sämre prognos än annars.

Samsjuklighet

Samsjuklighet med depression, ångestsyndrom, missbruk, personlighetssyndrom och neuropsykiatriska tillstånd förekommer. Dessa tillstånd bör därför behandlas samtidigt med ätstörningen.

Tema psykologiska behandlingsmetoder på Kunskapsguiden

Hjälpte informationen på den här sidan dig?
 

 Kunskapsstöd