Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Utredning och diagnos

En diagnostisk utredning är aktuell om en person har symtom som kan förknippas med autismspektrumtillstånd, och som skapar allvarliga problem i vardagen. Läkare och psykolog gör utredningen.

​Barn med autismspektrumtillstånd och intellektuell funktionsnedsättning får ofta diagnos i tidig förskoleålder. För barn med autismspektrumtillstånd och begåvning inom normalvariationen är det vanligare med diagnos i 8–11 årsåldern, även om funderingar väckts tidigare. Några får inte diagnos förrän som vuxna, ibland efter många år av diffusa svårigheter och personligt lidande.
Vid autismspektrumtillstånd finns svårigheter med ömsesidigt socialt samspel och kommunikation, och nedsatt föreställningsförmåga med begränsad variation i beteenden, aktiviteter och intressen. Diagnostik vid autismspektrumtillstånd syftar till att beskriva typiska symtom och dess yttringar och hur dessa påverkar det vardagliga livet.
En diagnostisk utredning är aktuell om en person har symtom som kan förknippas med autismspektrumtillstånd, och som skapar allvarliga problem för personen att fungera i vardagen.
Utredningen syftar till att förklara de svårigheter och begränsningar som personen har i sin vardag. En diagnos kan underlätta förståelsen, och ge underlag för ett lämpligt bemötande och planering av stöd- och behandlingsinsatser. 

Läkare och psykologer utreder

Vid misstanke om autismspektrumtillstånd gör ett team inom den specialiserade hälso- och sjukvården en utredning, som ofta benämns som en neuropsykiatrisk utredning. Resultatet blir en kartläggning av styrkor och svagheter, och behov av insatser och stöd.
För att utreda barn och unga behövs en specialutbildad läkare, det vill säga en barnpsykiater, barnneurolog eller barnläkare med särskild kompetens inom området, och en psykolog med särskild utbildning inom området.
När det gäller vuxna gör en psykiater och en psykolog en neuropsykiatrisk utredning  inom den specialiserade psykiatrin. I utredningen ingår en föräldrarintervju kring patientens barndomsanamnes.
Vid utredningen av såväl barn som vuxna gör teamet en noggrann genomgång av personens utveckling sedan tidig barndom. De gör också en bedömning av den aktuella situationen och av personens starka och svaga sidor. Tillsammans med ett flertal tester och ibland medicinska undersökningar, ligger genomgången och bedömningen till grund för beslutet om en diagnos.
Diagnosen kan ställas redan i småbarnsåldern, men även under hela barnets och ungdomens utvecklingsperiod. Men många personer diagnostiseras först i vuxen ålder. De har då ofta haft betydande svårigheter och utvecklat psykisk ohälsa. Många har även haft svårigheter kring arbete, studier och partnerskap.

Utredningen består av olika delar

Utredningen kan ha olika utformning och omfattning men följande delar bör ingå:
  • intervju med förälder eller annan närstående
  • observation av personen i vardagsmiljö och vid testsituationen
  • kartläggning av hur personen fungerar i förskola, skola eller på arbetet
  • en neuropsykologisk utredning
  • medicinsk utredning
  • samlad bedömning
  • skriftligt utlåtande
  • återföring av utredningsresultatet till personen det gäller, föräldrar eller andra anhöriga eller närstående, och när det gäller barn till förskole- eller skolpersonal (efter samråd med vårdnadshavare).

Självskattning vid utredning av ungdomar och vuxna

Vid utredning av ungdomar och vuxna kompletterar man intervju och observation med självskattningsskalor. Självskattning är ett strukturerat sätt att inhämta patientens egen bild av sina svårigheter och hans eller hennes kapacitet till självinsikt.
Resultatet från självskattningen kan utgöra en utgångspunkt för diskussion om patientens upplevda problem i vardagen.
Hjälpte informationen på den här sidan dig?
 

 Kunskapsstöd

 
Lägesrapporter
Läkemedelsrekommendationer
Meddelandeblad
Målgruppsanpassade sammanfattningar
Rekommendationer och vägledningar
Socialstyrelsens handböcker
Statistik och uppföljningar
Systematiska översikter och kartläggningar